Sista dagen på lägret vill tiden inte räcka till
 Sofie läser igenom dikterna en gång innan hon läser upp dem.
|
Sista dagen. Det känns både vemodigt och lite skönt – skönt att få komma hem och sova och smälta alla intryck. Ändå önskar jag att lägret hade varat längre.
Det blev sent i går kväll med. Vi började spela biljard vid tvåtiden på natten; när vi kom i säng minns jag inte.
Halva morgonen går åt till frukost och till att städa efter oss, sätta tillbaka möbler på deras rätta platser och packa våra väskor. Vi samlas först vid halv elva-tiden för att skriva.
Dagens roligaste övning är den sista. Vi ska alla skriva en dikt på temat ”hus”, sedan ska Sofie samla in lapparna och läsa dikterna högt. Så kommer vi att få gissa vem som har skrivit vad.
Jag lägger mig på en bänk i solen och skriver. Orden kommer lätt den här gången – jag fick en bild i huvudet med en gång när Sofie sa hus.
Det är intressant att se vilka bilder vi har av varandras språk efter fyra dagar, och vilka Skrivare som ligger närmast varandra språkmässigt. Ändå är det svårt att sätta fingret på vad i språket som får mig att tro att en viss person har skrivit en text. Jag gissar fel på flera texter, men ändå ”nära” så tillvida att flera i gruppen gissar fel på samma person.
Så är vi färdiga med den sista övningen, och det är dags att ta gruppfoton – frusna minnen som kommer leva kvar länge. Vi grupperar oss på olika sätt kring ett solur som Gustaf sticker in huvudet mitt i. Det blir många bilder med olika kameror. Nästan alla har med sig kamera på lägret.
Så är det dags att ge sig av. Vi ska äta gemensam lunch i Karlstad som avslutning. Efter en del vandrande runt i staden slår vi oss ner på en pizzeria, där vi pratar om helgen och hur det har varit. Jag funderar lite på hur det kommer att vara på listan framöver, hur pass förändrad jag kommer att vara i mitt förhållningssätt till de andra lägerdeltagarnas texter nu sedan vi har träffats. För visst måste det vara en skillnad.
På parkeringen blir vi stående i en ring. Ingen säger något, vi bara ser på varandra. Till slut har vi stått för länge, någon måste säga något nu, annars vet jag inte vad jag gör. Så brister vi ut i skratt, situationen är för komisk. En perfekt gestaltning av separationsångest. Först nu inser jag att vi verkligen har blivit en grupp under de här dagarna.
Det blir kramkalas, sedan åker bilarna iväg en efter en – Gustaf och Jenny, sedan Jan. Jag tar ur min väska ur Bodils cab och hon far iväg hon med.
Jag ska ta tåget till Stockholm. Sofie och Helena följer mig till stationen. Där börjar vi spåna på nästa träff, med tågkartan framför oss. Visst vore det roligt att ordna något igen, snart, kanske redan senare i sommar…
PS. Vi fick mail från Ros-Marie och Anders Nylander i dag. Kul!
Och när jag kommer till Stockholm tar jag en snabb fika med Mattias Källman på centralstation. Han vill veta allt om lägret och är inte så lite ledsen att han missade det… DS.
Avskedslunch i Karlstad.
Recent Comments