Året då allting hände

Om 2009 var året då allting stannade av för att vi behövde fokusera på min mamma som drabbades av en hjärntumör, och hennes kamp mot sjukdomen, var 2010 året då allting hände. När jag ser tillbaka önskar jag faktiskt att jag hade bromsat lite och satt av mer tid till att ta igen mig, men det är lätt att vara efterklok.

Min mamma förlorade kampen. Den första tiden det här året var en utdragen väntan på att lidandet skulle ta slut. När hon gick bort den 11 februari kände jag en märklig blandning av sorg och lättnad. Sorgen och försöken att komma till insikt att hon är borta är något jag burit med mig resten av året, och en process som fortsätter. Det går inte en dag utan att hon är i mina tankar, och det händer att jag överumplas av känslorna. Den 15 november skrev jag till exempel på Facebook:

Fäller en tår på t-banan över min älskade och saknade mamma. Det är en märklig sak, sorg. Den kan verkligen gripa en när man minst anar det.

När någon nära en dör är det mycket praktiska göromål som ska ordnas. Vi hade redan hjälpt mamma att tömma och sälja sin lägenhet, men nu tog tömning av servicelägenheten vid, samt att se till att alla abonnemang etc avslutades. För att inte tala om de ekonomiska göromålen med bouppteckning. Därför var det rätt okej att datumet för begravningen blev först den 25 mars. Det gav mig mer tid att förbereda den, även om det kändes som att tiden och framförallt energin brast. Kanske för att jag ville att det skulle bli så perfekt.
Det blev ändå en fin begravning till slut. Jag skrev om den här.

Under den här perioden höll jag också i ett stort projekt på jobbet – arbetet med att ta fram Lärarnas Nyheter, den nya samlingssajten för Lärarförbundets alla tidningar. Jag ansvarade för kontakterna med våra konsulter och det var en utmaning. Projektet blev försenat och hade en del uppenbara brister, men till slut – den 10 maj – kunde vi ha smygpremiär. Den officiella premiären sköt vi till efter sommaren.
Att tänka ut sajtstruktur och funktioner, att ibland agera djävulens advokat och problematisera/ifrågasätta i diskussionerna, för att få fram ett bra slutresultat, är sådant jag är bra på och gillar.

En annan sak som jag satte igång med så snart jag boat in mig på tidningsavdelningen var att skaffa mig koll på bloggvärlden vad gäller skola och utbildning. Ganska snart hittade jag ett antal favoritbloggar, och jag var fast besluten om att få till stånd ett samarbete. Istället för att försöka övertyga dem att byta bloggverktyg och börja blogga hos oss erbjöd jag dem helt enkelt en plats att synas med sina blogginlägg från deras befintliga bloggar. Det har fungerat bra, och de tillför mycket till mixen på sajten. De här kontakterna var några av de första i ett led av möten som byggt upp ett bra kontaktnät av inte minst lärare med fokus på IKT.

Parallellt med projektledandet i början på året fick jag också i uppdrag att göra film. Det var inför förbundets personaldagar som tidningsavdelningen skulle presentera sig och öka förståelsen för det journalistiska uppdraget. Det var ett kul projekt, om än väldigt tidskrävande. Filmen blev alldeles för lång, tror det var 18 minuter, men vi hade i alla fall väldigt kul när vi gjorde den, och jag fick friska upp minnet vad gäller redigeringskunskaperna.

Efter begravning och en intensiv jobbvår kände både jag och Kalle att det var dags att ta tag i vårt eget liv igen. Innan allt med mamma hände hade vi börjat prata om att flytta, att skaffa villa. Kalle hade också bearbetat mig vad gäller giftemål, och jag hade börjat mjukna i min hållning. Nu tog planerna ny fart, och det med besked. Det var ett uppdämt behov och även om vi inte planerade att allt skulle ske på en gång blev det mer eller mindre så.

Vi hade tittat på hus i Trollbäcken i ett antal månader, och hittade ett vi verkligen ville ha. Men budgivningen var vansinnig. Priset gick från 3,9 till en bit över fem miljoner, och de pengarna varken ville eller kände vi att vi kunde lägga. Nedslagna började vi fundera över alternativa områden. Från Trollbäcken och ikringliggande områden i Tyresö skulle vi båda få ungefär en timmes restid till jobbet. Det blev vår utgångspunkt, och vi började kika på andra områden inom den restiden.

På något vis snubblade jag över en kåk på Ekerö, och sl.se gav svaret att det skulle ta prick en timme att ta sig till jobbet. Det såg trevligt ut, inte minst omgivningarna med öppna åkrar och ängar.
Innan det hade jag inte en tanke att flytta ut “på landet”, men allt kändes rätt så jag ringde mäklaren, som berättade att budgivningen visserligen var i gång, men att vi skulle kunna få titta på huset om ägarna kunde tänka sig att själva visa det (mäklaren skulle resa bort). Efter direktkontakt med ägaren bestämdes det att vi skulle åka dit redan samma kväll.
Förväntan var stor, och lika stor blev besvikelsen när mäklaren ringde upp strax innan vi skulle åka och meddelade att ägaren ändrat sig och valt att sälja till den som lagt högsta budet. Kontrakt skulle skrivas samma kväll.

Vi försökte släppa huset och gå vidare, men det gick just inget vidare. Vi kände att vi behövde se det för att förhoppningsvis konstatera att det inte var något att ha. Så samma helg gav vi oss av ut till Ekerö.
Det var jättefint, det vi kunde se från vägen. Men inte bara kåken, omgivningarna var vackra och vi kände att här skulle vi verkligen kunna bo. Vi fortsatte längre bort, och åkte över en liten bro till Helgö. Från vägen såg vi mest sommarstugor, men jag hade sett på Booli att det fanns ett par villor till salu, och i jakt på en av dem tog vi oss in på en avfartsväg. Där visade det sig finnas en blandad bebyggelse av småhus, äldre villor och nyare stora kåkar.
Huset som var till salu avfärdade jag. Det såg ut som en tarm, och trädgården var inte ombonad. Det var svårt att se var tomtgränsen gick mot nästa kåk, och det såg mer ut som en allmän park.
Tänk om jag stannat vid det första intrycket! Men tiden gick, vi fokuserade vår husjakt på Ekerö och Helgö, och jag kom till insikt om att det är rätt få objekt som dyker upp här ute. Det var dags att ge “tarmen” en chans.

De första två visningarna hade inte gett något bud, så mäklaren satte ut en ny tid. Vi förvarnade henne om att vi kunde bli sena, och det blev vi – med fem minuters marginal kom vi fram och fick skynda oss att bilda oss en uppfattning om huset. När jag väl kom in var intrycket ett helt annat. Det är en liten kåk, visst, men det är inte en tarm – huset är utbyggt i omgångar, och rätt speciellt. Bland annat finns det två fönster i det mittersta rummet som ger genomsyn till barnrum respektive vardagsrum. Vardagsrummet är ljust och härligt och leder ut till altanen.

Ändå tvekade vi. Var det vettigt att flytta från en lägenhet på 123 kvm med ett 15 kvm förråd samt en kolonistuga på 26 kvm till en villa på endast 115 kvm och utan några direkta förvaringsutrymmen?
Vi hittade några alternativa hus, men inget som vi fastnade för lika mycket. Vi bestämde oss för att boka en ytterligare visning och få mer tid med huset. Det var rätt beslut. När vi kom dit igen kändes allt rätt. Förvaringsproblemet får lösa sig. På sikt kommer det nog gå att få bygglov, när kommunalt vatten och VA dras in till området och det detaljplaneläggs. Tills dess får vi hitta en lösning.

Vi skrev kontrakt med inflyttningsdatum 2 augusti.

Samtidigt var bröllopsplanerna i full gång. Så snart vi hittat en plats för bröllopet och någon som kunde viga oss med kort varsel (framförhållningen verkar vara något år i vanliga fall!) bestämde vi datum och gick igenom hur vi ville ha det. Det var bråttom att få iväg inbjudningarna om någon skulle kunna komma.
Det var en stressig tid, och en del av nöjet att tänka ut det så att det skulle bli fint uteblev. Det blev bra ändå, och det är verkligen en dag att minnas. De närmaste vännerna och släkten var där. För min del innebar det min syster Jane. Andra systern Joy var i Thailand och i övrigt har jag ingen nära släkt sedan mamma gick bort. Det kändes lite konstigt när Kalle hade sin släkt där.
Min nästan-syster och vän Padma hade tänkt komma med sin familj, men bävade över dyra biljetter mitt i sommaren, särskilt som vi valt 3 juli som datum och dagarna kring USA:s nationaldag går priserna upp ytterligare. Hon hittade en Padma-lösning: att vi skulle förlägga vår bröllopsresa till Colorado istället och komma och hälsa på dem.
Kalle hade aldrig varit i USA, så vi bestämde oss för att tacka ja till inbjudan. Även om det var tråkigt att hon inte var där på bröllopet.

Den 3 juli var en av sommarens hetaste dagar. Vi var glada att lusthuset vid Fåfängan, där både ceremonin och bröllopsmiddagen skulle vara, hade öppningsbara fönster.

Vigselakten skedde på klipphällen utanför, med hela Stockholm i bakgrunden (och några av Fåfängans matgäster som ofrivilliga vittnen). Vi hade skrivit våra egna bröllopsord (inte löften för sånt tror vi inte på) till varandra, och många sa att det var en fin stund.
Innan hade vi träffat Anna Roström som tog våra bröllopsfoton (som vi ännu inte har fått, vilket delvis är vårt fel eftersom vi inte lyckats välja musik till bildspelet hon ska ordna). Linus var uppklädd även han, i svart kostym med röd väst och slips. Han var väldigt söt.

Vi åt inne i lusthuset och det hölls en hel del tal trots att jag inte trott det. De flesta var helt improviserade, vilket var rätt schysst, det blev mer avslappnat så.

Foton från dagen finns bland annat hos Gitta. Min favoritbild alla kategorier är den här på Linus som fått tag på snörningen till min klänning.

Vi hade gäster från Skellefteå, Arboga, Rimbo och Göteborg, så några dagar kring bröllopet var huset fullt av folk. Sofie stannade lite extra, och tog hand om lägenheten ett par dagar sedan vi åkt till USA. Det var mysigt att få tillbringa lite tid med henne.

Den långa flygresan, först till New York och fem timmars transfer, sedan till Denver, gick smidigare än jag hade befarat. Personalen på Delta var hjälpsam och såg till att vi fick platser vid den avdelande väggen i planet, så att vi fick extra benutrymme. Vi hade inget säte till Linus eftersom han ännu inte fyllt två, så han skulle sitta i vårt knä. Med det extra utrymmet kunde han i alla fall variera sig med att sitta/ligga på golvet ibland.
Det var härligt att träffa Padmas familj igen. Pojkarna hade blivit så stora, och baby, som jag senast såg när hon var just en baby, är en riktig liten prinsessa. Jag insåg snart att Pippi-kostymen jag köpt med mig åt henne inte skulle falla henne i smaken.

Colorado var VARMT. Dagtid kunde vi inte vara ute, vilket jag på något märkligt vis förträngt sedan tidigare resor. Men så var det första USA-resan med barn också, och det förändrar saker och ting.

Linus hade i övrigt urkul med killarna, och de var väldigt fina och omtänksamma gentemot honom. Särskilt M fäste han sig vid, och rullade runt på gräsmattan, kastade boll och blev jagad av. Efter resan frågade han efter “mi-mi” i flera veckor.

Även om bröllopsresan inte liknade en traditionell sådan fick Kalle och jag i alla fall en natt på egen hand uppe i bergen. Jag hade i förväg bokat en lyxig svit på Boulder Brook i Estes Park. Dit körde vi på förmiddagen och fick dagen på oss att utforska Rocky Mountain National Park. Det var fascinerande, inte minst väderväxlingarna. Nationalparken ligger vid the continental divide, den gräns där regnvattnet rinner ut i Atlanten respektive Stilla havet.
Uppe i bergen låg snö och is fläckvis kvar, och det var svårt att andas. Som högst var vi 3 713 meter över havet.

Vi gjorde även ett par turer där Linus var med: först till Colorado Springs/Manitou Springs, där vi bland annat besökte de röda klippformationerna i Garden of the Gods och gick på Cheyenne Mountain Zoo. Sen en längre rundtur bort till Aspen och Snowmass, där vi bodde på fantastiska Viceroy Snowmass, ner till Royal Gorge med vad som 1929 till 2003 var världens högst belägna bro, Royal Gorge Bridge, som spänner över en hisnande klippskreva som vid botten är 15 meter bred men 321 meter längre upp är några hundra meter vid. Trodde knappt jag skulle våga mig ut på den skakiga bron, men jag kom både över och tillbaka, påskyndad av ett annalkande åskväder.

Foton från halva resan finns på mitt Flickr-konto. Har inte hunnit fixa till resten av bilderna än…

Mot slutet av resan påpekade Padma att hon tyckte jag verkade sliten och frånvarande. “Half of the time it’s like you’re not really there”. Som vanligt genomskådar hon mig och ser hur saker verkligen är. Alla händelserna hade satt spår i kroppen, och det kombinerat med dålig sömn i två år fick mig att känna mig urlakad. Semestern räckte inte till för att ställa det helt till rätta.

När vi kom hem började nästa stora projekt: flytten. Vi hade en vecka på oss att packa allt. Den 2 augusti fick vi nycklarna och den 4:e flyttade vi in. Vi trivs fantastiskt bra!

Hösten har mest flutit på, även om den också upplevts som intensiv. Det har varit ganska mycket på jobbet, och mycket att fixa hemma och med lägenheten i Skarpnäck som vi tog rätt lång tid på oss att tömma nog mycket för att den skulle gå att visa. Vi hade tänkt åka till Kanarieöarna en vecka i november, men insåg att det skulle krocka. Jag valde att ändå vara ledig, men det blev en rätt nervös vecka – med visning, budgivning och nervositet innan kontraktet väl var påskrivet. Vi har inte tömt den på de sista möblerna ännu, och förrådet är fortfarande proppfullt. Men 1 februari ska vi i alla fall lämna över den.

Linus har funnit sig väl till rätta på nya förskolan, som är toppen! Det var en av få saker jag oroade mig för vad gällde att flytta, eftersom han trivdes bra på förra förskolan och det kändes lite jobbigt att behöva rycka upp honom därifrån. Men det hade jag inte behövt oroa mig för.
Den nya har inriktning lek och rörelseglädje och bra mat, och det är väldigt bra eftersom det kompenserar en del brister i den vägen här hemma…

I dag är det nyårsafton. Jag kommer inte avlägga några löften, men jag har en förhoppning: att 2011 ska bli ett något lugnare och mer harmoniskt år. Jag hoppas också få lite mer egen tid, vilket jag känner ett stort behov av. Gott nytt år, nära, kära och främlingar som tittar in!