Gunilla Pontén – a remarkable woman

Gunilla Pontén got her first assignment in 1954 and this year she celebrates 50 years of fashion designing. Photo: Mats Landin, ©Nordiska museet.

Gunilla Pontén is like a modern Pippi Longstocking. She’s one of the coolest people I know. It’s been a while since I last went to one of her events, but yesterday mom and I went to the Gunilla Pontén exhibition at the Nordic Museum here in Stockholm. It was a special event – she was to guide us through the exhibition herself, and if you showed up in Gunilla Pontén clothes you got in for free.
For those of you who don’t know about her, Pontan is a clothes designer who has had her very own style for over 50 years. She is now 75, still looking great, still very lively, opinionated, and she still makes great clothes.
She talked a lot about people being afraid to stand out, to wear and say what they like.
In 1993, in my second year of college, I did an article on Gunilla Pontén. I called her a “levnadskonstnär” – an artist of life – and that description still holds.
Here’s the article, in Swedish, for those of you who might be interested, and can excuse a 17 year old’s lack of journalitic writing skills. :-)

Gunnilla Pontén – en levnadskonstnär

Drawing by Gunilla Pontén.

“Tyg och otyg” heter lidingöbon Gunilla Ponténs memoarbok. Det är en mycket passande titel på en bok om en revolutionerande klädskapare. Det var för att berätta om denna debutbok som Gunilla Pontén kom till Lidingö Huvudbibliotek den 24 april 1993. Jag var en av århörarna som satt och lyssnade, skrattade och njöt i nära två timmar.

“Kläder ska vara sköna, bekväma och det ska gå att variera dem”, inledde hon, och vad vi sedan fick vara med om var ett uppviglingstal till svenskarna att våga mer. Både tanterna, som var väl representerade i lokalen, och ungdomen fick sig en åthutning. “Alla unga ska vara lite djärvare. Ni måste tänka bort från jeansen.”
Frihet är ett nyckelord för Gunilla Pontén, både när det gäller kläder och livet i allmänhet. Man ska få vara som man vill tycker hon, och det låter ju vettigt.
“Varför är alla så rädda för det som är avvikande? I alla affärer ser man samma kläder – kända märken som PTA och InWear.” När hon frågat butikerna om de vill ta in hennes kläder har de hellre velat satsa på säkra kort, det vill säga samma som alla andra.
“De tror inte att de får det sålt, men jag säljer skitbra! Det är så kul, för mina kunder blir uppmärksammade i mina kläder, och jag får ofta höra att de plötsligt syns i andras ögon. De får en ny identitet. Det är för att jag målar med kläder. Varför finns det så få tavlor på stan?”

Kläderna är ofta utformade så att de passar både tjocka och smala, unga som gamla. Men hon säljer mest till kvinnor mellan 35 och 65 år. Det är för att de är mer självständiga och inte så rädda för att vara avvikande, tror hon.
Gunilla Pontén ogillar när hon ser kvinnor i snygga kläder, men utan smink eller andra detaljer.
“Man ska klä sig genomtänkt, och inte vara rädd för att ta ut svängarna. Man måste ha lite på sig, fattar ni väl.”

Hatten är viktig för Gunilla Pontén. Speciellt nu när det är på modet borde alla ha hatt, menar hon. Själv har hon alltid haft det.
Så gott som alla färger finns med i hennes kollektioner. Ibland är det klara färger, ibland svartvitt. “Svart är en underbar färg – dramatisk, sexig och läcker.” Det är gott om naturfärger och olika murriga toner också, och hon gör alla kläder i naturmaterial: bomull, viscose, ull och siden.
Receptet för att våga vara annorlunda lyder: “Man blir säker om man som barn får leka med fingerfärger. Då ser man att alla färger är vackra. Barn ska ut i skogen och plocka stenar och barr och upptäcka saker. Då ser de alla nyanser som finns.”

Själv växte hon upp i Skövde, och när hon gick i flickskolan fick hon erfara att unga flickor klädde sig som tanter, och pojkarna såg ut som gubbar. Alla hade ljusblå blusar och ljusblå kjolar. När det var dans hade de taftklänningar med puffärmar.
“Det var bara jag som kunde röra mig ordentligt, i mina kort-korta kjolar och linnen med bar midja.”
I skolan blev Gunilla Pontén känd för sin livlighet och ovanliga klädsel. En dröm hon hade haft gick i uppfyllelse när hennes mor fick tag på färgade strumpor från London under kriget. Ett par röda och ett par gröna fick hon, och när hon hade på sig dem i skolan hotade rektorn med att relegera henne. Då satte hon på sig en av varje färg, samt en på huvudet i ren protest.

I boken “Tyg och otyg” ger hon en väldigt öppen bild av sin uppväxt, och då inte minst av föräldrarna.
“Min mor var så otroligt otrogen. Hon älskade unga släta vackra män, och hon hade massor av älskare ända tills hon var 75.”
Modern tog sig även en hutt då och då, och rökte fem paket cigaretter om dagen, samt lyssnade på artister som David Bowie och Magnus Uggla. Men hon var likväl en varm mor, och Gunilla kunde prata om allt med henne.
Fadern var officer och chef för pansarregementet. Han var en konstnärlig och bildad man som kunde svara på alla Gunillas frågor när hon växte upp.

När Gunilla Pontén gått ut flickskolan bestämde hon sig för att göra allt som rektorn hade förbjudit. Samtidigt fick fadern en tjänst i Stockholm, och familjen flyttade dit. Där gick Gunilla på Beckmans och Tillskärarakademien. Hon blev genast uppmärksammad för sin udda klädstil, och folk både stirrade och skrattade åt henne på stan.
“De till och med spottade på mig”, berättar hon. Men hon blev aldrig mobbad – det skulle ingen våga.

Det dröjde inte länge innan hon blev “upptäckt”, av Marianne Höök, som var chef på Damernas Värld på den tiden. Hon tog några foton på Gunilla, och på så sätt blev hon fotomodell iklädd sina egna kläder. Till exempel kunde hon vara iklädd en schackrutig korsett utanpå en svart klänning.
Hon blev känd för sin halvöppna mun, och sin revolt mot 40-talets korrekta stil. På stan kunde hon se Gunilla Pontén-kopior, något som hon fann väldigt komiskt. Hon skapade ett eget mode för tonåringarna för första gången, vilket gjorde henne omåttligt populär. Det inrättades till och med en fan club för henne.
Men kändisskapet hade även en baksida för Gunilla Pontén – hon blev tvungen att “klä ner sig” för att få vara ifred på stan.
Detta uppvägdes av att hon fick möjlighet att göra allt möjligt: designa skor, möbler, olika inredningsgrejer, filmkläder med mera. Snart fick hon även flera anbud från utländska modehus. Hon träffade Emilio Pucci, som blev förtjust i henne och det var meningen att hon skulle bli hans manekäng “och bli italienska”. Hon skulle även få designa en tonårskollektion i hans namn, Emilio Pucci Junior.
Men en tarmsjukdom gjorde att hon måste åka hem till Sverige, och där träffade hon en karl och åkte inte tillbaka.

En annan gång, när hon var fotomodell i Paris, fick hon ett erbjudande från det berömda modehuset Elle att bli deras huvuddesigner. Hon blev överlycklig och skulle bara hem och packa, men så träffade hon en karl och åkte aldrig tillbaka…
“Jag har aldrig bedragit någon, som min mor, men jag har haft många korta förhållanden.”
Gunilla Pontén berättar att männen tyckte det var spännande att “fixa ihop det” med henne.
“Sen var jag ju inte så ful heller, om man säger så” säger hon och skrattar.
Hon har varit gift tre gånger och förlovad fem. Nu har hon i alla fall haft ett stabilt förhållande i 25 år, så hon har lärt sig med tiden. Vidare berättar hon att hon varit med om nederlag.

Kanske ger motgång styrka, jag vet inte, men det är absolut ingen kuvad människa jag ser framför mig. Gunilla Pontén fortsätter att gå sin egen väg och det tycker hon att alla andra ska göra också.
Kläderna hon har på sig är desamma som hon har på fotot till sin bok.
“Självklart har jag hatt även inomhus. Min dotter säger att det bara är gamla kärringar som har det, men jag är ju en gammal kärring! Hellre är jag kärring än tant. Tjej är jag inte heller, men kanske är jag tonåring…”