Det unga jaget

Igår benämde Linus sig själv som “jag” för första gången. Tidigare har han kallat sig du (även som tilltalsnamn). Sitt eget namn kan han fortfarande inte uttala, så nu blir det antingen “L” [ell] eller “du”. Men detta första “jag” visar att han närmar sig treåringens utvecklingsstadium “Talar om sig själv som jag”.

Jag stälde en motfråga om det var sig själv han menade, och det var det, sa han. De senaste veckorna har hans språk utvecklats enormt, och det är roligt att det går att föra långa konversationer. Fortfarande har han sitt eget uttal på en hel del ord, så jag och Kalle förstår förstås mer än andra av vad han säger.

Han kan nästan alla bokstäverna nu, och siffrorna, även om han inte kan räkna eller sätta ihop bokstäver till ord. För en vecka sedan lärde han sig bemästra datormusen, så nu blir det mycket spel hos Babblarna och Bolibompa. Det är härligt att se hur han självklart och orädd klickar sig fram. Ibland resulterar det i att skrivbordet är i en enda röra, men det är sånt som händer.

Vattkopporna är avklarade nu också, för några veckor sedan. Han fick ganska många prickar, och hade ett par jobbiga nätter, men skönt att ha det överstökat i alla fall.