Helgö – en kultplats på järnåldern

Buddha från norra Indien som hittats på Helgö, inte långt från där jag bor. Foto: Sören Hallgren SHM (cc: by-nc-nd)

Vi har bott på Helgö i över ett år nu, och jag har förstås läst på en del om öns historia och de märkliga fornfynden som gjorts här – bland annat en Buddhastaty från norra Indien från 500-talet, en Irländsk kräkla och att det finns en fornborg inte långt härifrån, samt hört sägas att det finns mer på Helgö än på Birka. Men jag har ännu inte kommit iväg på någon av Linda Wåhlanders guidade promenader kring fyndområdet, “Helgö – den gåtfulla ön”.

Därför var det med extra stort intresse jag noterade att det skulle hållas en föreläsning om Helgö på bokmässan. På forskartorgets scen stod professor emerita Birgit Arrhenius, som var involverad i utgrävningarna på 50-talet och som följt forskningen på nära håll sedan dess, och talade inför en månghövdad skara intresserade.

Hon berättade att tolkningarna om vad Helgö faktiskt använts till har skiftat, men att hon nu, sedan 18 band av “Excavations at Helgö” snart är publicerade, är säker på att det var en kultplats. De många religiösa objekten och placeringen av husen tyder på det.

Det jag inte heller hade insett var att verkstadsområdet vid husgrupp 3, som ligger bara ett par hus bort från vårt, blev en internationell sensation när det upptäcktes.

Här följer en transkription av nästan hela Arrhenius framträdande för den som är intresserad. Jag missade bara ett par minuter i början.

——-

Birgit Arrhenius på bokmässan. Foto: Lotta Holmström

“Ständigt låg för mig liksom för många andra arkeologer grubbleriet: vad var egentligen Helgö? Det har funnits och finns väldigt många tolkningar. De märkliga fynden från början – exotiska fynd; en buddha från nordindien, en kräkla från irland, byzantinska mynt, silverkärl och annat, som gjorde att man redan från första början såg Helgö som en handelsplats. Så exotiska fynd kunde inte ha kommit till Helgö annat än med handeln, förstod man. Samtidigt upptäckte man på Helgö några av de största verkstadsplatser man hade hittat. När de upptäcktes, på 60-talet, kände vi väldigt lite till om bronsgjutning, och på Helgö hittade man den största samlingen gjutformar.

Det gjorde att det från början tolkades som en handelsplats eller ett hövdingasäte, och det var den tolkningen som sedan fortsatte, med olika varianter. Men nu när vi har samlat ihop allt materialet, när 17 volymer är publicerade och den 18:e under utgivning, var det min uppgift att försöka sammanfatta den här forskningen. Först då började jag förstå det som jag ständigt hade grubblat över: varför Helgö, som låg så nära Birka, Sigtuna och andra handelsplatser, vad det egentligen var? Det var inte en handelsplats; det var en kultplats. En kultplats av den typ som vi har hört från Gamla Uppsala, men sannolikt ännu mer komplex.

En av orsakerna till att vi har funnit så oerhört mycket märkliga fynd på Helgö beror på att platsen har legat orörd. Det har inte varit vare sig ordling eller annat på den del där vi har hittat fornlämningarna. Där låg betesmark. Det var så på 1700-talet, och det var så ända från den tid när bebyggelsen låg där.

Helgös läge är på många sätt strategiskt. En liten ö, omgiven av två sund, just på vägen in mot Mälaren. Birka, men också det inre av Mälaren, där vi vet att Sveariket hade sitt centrum. Vägen upp mot Gamla Uppsala. Just här låg den här lilla ön. Det kan också ha varit en orsak till att den fick bebyggelse. Men det som kanske också var väldigt viktigt för Helgö var att här stoppade man upp innan man gav sig in i Mälaren. Björköfjärden har alltid varit känd för att vara väldigt stormig. Många olyckor har skett där. Och innan man gav sig in i det inre av Svealand behövde man stoppa.
Det fanns några saker på den här lilla ön, Helgö. Det ena var att det sannolikt har funnits en sötvattenssjö i mitten, ett våtmarksområde.

Där ni ser X har vi fornlämningarna. Men där har man hittat guldskatter, dels en på 1700-talet då man beskrev att man tog upp torvmarken, dels en under utgrävningstiden. De stora guldskatterna har man offrat i en våtmark, det är någonting vi känner till från andra platser.

Men det är inte bara det att man har funnit offerfynd på Helgö. Bara för ett par år sedan publicerades om en offerplats direkt inne på utgrävningsområdet som Torun Zachrisson hade beskrivit, där man hade metertjocka lager av offrad mat, bland annat stora brödfynd.

Det som gör platsen så märklig är att bebyggelsen ligger på norrsidan. Det är därför jag har kallat det för Gudarnas boning. Det var nämligen inte ett normalt boplatsläge. Gravfälten ligger i söder, men själva boplatserna ligger på en norrsluttning.
Både den allra äldsta delen av Helgö, som vi ännu inte har grävt, som var för-romerskt, den ligger normalt vänd på sydsidan, och det gör också den medeltida gården Bona, som efterträder Helgö. Men de här husen ligger alla på norrsidan, för de var alla riktade till gudarna. Människor som tjänade gudarna bodde där, men det var inte en riktig boplats.

Kräkla från Irland. Foto: Gabriel Hildebrand SHM (cc: by-nc-nd)

En annan märklig sak med Helgö som man lade märke till från första början var de märkliga fynden av kultobjekt: en nordindisk buddha, en kräkla från Irland, byzantinska silverkärl och skopor – varför hade man det? Man tolkade det som handelsprodukter, men med största sannolikhet har de använts inom kulten. Det är ett välkänt fenomen att man inom kult tar upp också andra religioners kultföremål och använder dem.
Den lilla buddhabilden, till exempel, hade ett litet läderhalsband som den var buren i. Också alla de andra föremålen är starkt nötta, och den iriska kräklan, den låg just där man sannolikt hade en rituell vandringsled upp till berget ovanför, det nordliga berget som sannolikt var kultplatsens centrum.

Den allra äldsta bosättningen som vi har hittat ligger alldeles intill det här berget som ligger i söder, och ger den norrsluttning som alla de här husen är samlade på. I det huset låg det en baltisk fibula från 300-talet. Det ger lite grand de starka influenser som vi kan se i Helgömaterialet. Östlig influens, som sannolikt har influerat kulten.
Samtida med det här huset fanns de äldsta fynden från den offerplats som låg inne på själva boplatsområdet. Det var brödfynd som var daterade till 200- och 300-talet.
Samtidigt med det fanns ett annat märkligt huslikanande föremål, som inte var ett hus utan ett båthus, ett båtformigt hus utan takbärande stolpar. Det har sannolikt varit ett båthus till en båt som inte var vilken båt som helst. Vi vet från den Isis-kult som förekom i hela det romerska riket att man hade särskilda tider när man dyrkade Isis-båten. Man fyllde en båt med dyrbara gåvor och satte ut i havet.
Här har vi också fynd av romerska kärl och annat som kan ha varit rester av att man här har haft en sådan kultbåt. Vi vet senare att båten spelar en väldigt stor roll i form av våra båtgravar, och vi kommer att använda det som gravsättnings… som, kan man säga, likkistor. Men här från början var det säkert en kultbåt – man tillbad båten, så som man också tidigare hade gjort på hällristningarna.

Ett annat hus som var väldigt speciellt, och som är precis vid ingången till det område som jag skulle vilja kalla tempelområdet, är ett hus som i mitten hade en plattform, uppbyggd inne i huset. Sådana plattformar känner vi till från när man sejdade, spådde. Ett spådomstält eller spådomshus. Här är bara ett sätt att försöka beskriva hur det kan ha sett ut.
Det finns ganska goda beskrivningar i de … sagorna om vad sejden, spådomen, spelade för stor roll i kulten.

Birgit Arrhenius visar det stora huset med pelarna i mitten. Foto: Lotta Holmström

Det finns andra saker som direkt ger oss anvisning till kulten, och det är i mitten av det största huset som låg på den mittersta terrassen så hittade vi två upp-och-ner-vända kvarnstenar. Vi var vana att hitta kvarnstenar, som är skålformade, men varför låg de här upp och ner? Jag kommer ihåg hur ledaren, Wilhelm Holmqvist, sa att “nu har de blivit helt galna, de har lagt kvarnstenarna upp och ner”.
De här stora kvarnstenarna (pekar på ett fotografi) låg där, och vi registrerade dem men förstod inte då vad det var. Det gjorde vi först långt senare. Framför kvarnstenarna var det en liten stensättning, väldigt fin. Bakom kvarnstenarna var det ett stort stolphål – en stolpe hade stått där. Det var i mitten av huset, och kvarnstenarna är sannolikt del av en fallosskulptur.
Om man tänker sig ett tvärsnitt av huset har kvarnstenarna legat nederst vid stolpen och varit som två stora testiklar, och sen har själva stolpen varit en fallos. Det är sannolikt att alla de tre stolparna i mitten av huset hade en kultisk betydelse.
Intill den där stolpen (pekar på den högraste) hittade vi enormt många små guldbleck, och vi hittade också väldigt mycket glas, den största glassamling som vi har över huvud taget från Nordeuropa. Det är sannolikt att det här också var en stolpe som var tillägnad en eller annan gud, kanske gudinnan Freja.

Här har vi raden med stolpar, med fallos, och här ovanför de med guldgubbarna, och de två andra stolparna intill har sannolikt också varit ägnade gudar.

Glasfynd från Helgö. Foto: Christer Åhlin SHM (cc: by-nc-sa)

Som jag sa, det är den största samlingen glas som vi känner från hela Nordeuropa. Det är glas ända från tidig romersk järnålder, ända ner till Helgös slut. Alla är importerade. Och det är alla färger och schatteringar. Jag kunde visa er många bilder, men det har jag inte tid till.
Tittar man på hur de här glasen är spridda så ligger de som jag sa vid stolpen i mitten, men också vid en av utgångarna. Vartefter som man hade använt glaset i samband med kultiska fester, där man bland annat hade sådana här små guldbleck som man lade i glasen som blev förstorade genom glaset – de här kärleksparen, man kunde se dem genom vinet och fick dem stora. De ligger utsopade, och man kunde faktiskt se hur de äldsta glasen ligger längst utsopade, och vartefter lade sig de andra ovanpå. Det har kommit fram väldigt tydligt hur glasen spridit sig. Det är inte bara det att de låg där som skärvor, utan de har varit i full funktion.

Det var det jag hade att säga nu, det finns så mycket att säga.”

—–

Du som tycker det här är intressant kanske även vill titta på videoklippet från Linda Wåhlanders guidade tur:

Possibly related posts:

Lotta på luffen: Beograd on my mind Lotta på luffen: Memento mori i Tjeckien Lotta på luffen: Slovakien från öst till väst