När mamma blev mamma

Sedan min mamma gick bort för snart tre år sedan, och sedan jag själv blev mamma har jag tänkt mycket på hur det kan ha varit för henne att få barn. Nästan 36 år, en hög ålder att bli förstagångsförälder på den tiden, och ensamstående.
Jag minns när jag hittade ett nummer av tidningen Vi i hennes tidningstravar när jag var i yngre tonåren. Där var hon intervjuad apropå att abortlagen precis kommit till när hon blev gravid, men att hon som ensamstående ändå aldrig funderat på att välja bort sitt barn.

Som hennes dotter var det ett märkligt perspektiv att få på sin tillkomst, och jag funderar nu på hur det kom sig att just hon blivit tillfrågad att vara med i tidningen.
Jag var någon eller ett par månader på bilden som publicerades i anslutning, och hade ännu inte fått mitt namn – hon kallade mig för Sara i den ganska korta intervjun. Tyvärr har jag inte kvar tidningen.

Nu sitter jag och läser i hennes anteckningsbok som handlar om mina första sex år. Mest de första två åren, ska tilläggas, sedan sporadiska inlägg. Det är en fin kvadratisk grön bok med stora röda 70-talshjärtan. Jag minns att jag tittat i den tillsammans med henne när jag var liten, och att hon låtit mig läsa. Det var ett av de tillfällen då det föll sig naturligt att också prata om min pappa. Annars kom han inte på tal så ofta hemma hos oss.

När jag föddes flyttade mamma hem till sina föräldrar. Det var tänkt att vara tillfälligt, men blev permanent efter ett halvhjärtat försök att flytta tillbaka till den egna lägenheten när jag var ett halvår gammal. I en parentes i boken skriver mamma:

Jag hade gjort ett försök att flytta “hem” i början av december, men Lotta trivdes inte i den miljön utan kände sig förmodligen främmande och kanske litet rädd fastän jag var närvarande. Efter ca 2 dygn var vi tillbaka igen.

Några fler försök blev det inte, utan lägenheten hyrdes ut i andra hand för att så småningom gå tillbaka till värden. När jag läser parentesen ovan och även när jag tänker på hur mamma återberättat det kan jag inte låta bli att undra om rädslan hon beskriver inte i första hand var hennes egen, att på egen hand ta hand om ett litet barn. Såklart smittade den i så fall av sig på mig.
I en senare notering, från när jag är 16 månader, där hon skriver om beslutet att hyra ut lägenheten, resonerar hon med sig själv:

Jag har beslutat att hyra ut den i andra hand för ett år framåt så att jag slipper utgiften med hyran. Lotta trivs dessutom mycket bättre här hos mormor och morfar så det är mest för hennes skull jag gör så här. Dessutom underlättar det ju mycket att slippa dra upp henne tidigt på morgnarna och sen rusa till en buss. Så iväg till Myrvägen med henne. Och sen ska jag hinna med någon buss till mitt arbete. På eftermiddagen blir det så omvänt. Nej, det är nog bäst för alla parter att ha det så här.

Med morfar i hammocken 1976.

Hon började jobba igen när jag var knappt sju månader. Jag är osäker på hur det såg ut med föräldradagar och föräldraersättning då, men jag antar att beslutet delvis var avhängligt av att hennes föräldrar kunde ta hand om mig på dagarna. Hon tjänade inte så mycket som kartriterska, och jobbade 80 procent när jag var liten. Mormor var 64 när jag föddes och slutade arbeta i samband med det (förutom en del skrivjobb hemifrån för bl a Riksantikvarieämbetet). Hon tog huvudansvaret för mig på vardagarna fram tills jag var drygt tre år gammal och började på “dagis”.

Helt klart är att mitt liv skulle formats annorlunda om mamma fattat ett annat beslut. Till det bättre eller till det sämre är omöjligt att veta.

I boken skriver mamma stolt om min språkutveckling (min första fullständiga mening var tydligen “Där uppe är flugan!”. Vilket geni…), som kom tidigt. Sämre var det med finmotoriken och blöjtorrheten. Det är lätt för mig att dra paralleller till min son, och delvis kan det kanske bero på vilken utveckling man som förälder uppmärksammar, tänker jag. L är mycket framåt både vad gäller språkligt uttryck, logik och matematisk förmåga, och då jag själv nått mest framgång på det kognitiva området är det naturligt att glädjas åt det som kan ha gått i arv i den vägen. Tror det ser likadant ut för K.

Det framgår tydligt i boken att mamma inte hann med mycket umgänge med sina vänner. De av dem som hade barn hade fått barn mycket tidigare, så det fanns inga naturliga lekkamrater för mig. Hon gör några försök att träffa några kollegor med småbarn, men det verkar bara ha skett ett par gånger. Vid ett av tillfällena, när jag är 19 månader, konstaterar hon att “barn inte kan eller har något större utbyte av att leka med andra barn när de är så små. Mitt samvete lättade en smula då jag varit litet orolig för vår ganska kraftiga isolering från andra yngre människor sedan Lotta föddes”.

Något vuxenumgänge utan mig skriver hon över huvud taget inte om. Och så fortsatte det, mer eller mindre, i många år. Jag tänker att hon måste ha känt sig mycket pliktstyrd. Flera av hennes intressen var heller inte beroende av umgänge, som läsande och trädgårdsskötsel. Men nog måste det ha blivit ensamt, tänker jag, som har ett stort behov av att träffa andra vuxna på egen hand. Tur att hon åtminstone hade kollegorna som vuxenumgänge på dagtid.

Possibly related posts:

Lotta på luffen: Beograd on my mind Lotta på luffen: Montenegro (del 1 av 2) Ny podd: Följ med på luff