Rapport från ett skrivarläger

Den första dagen var fylld av spänning. Sju människor som aldrig träffats tidigare skulle umgås och skapa tillsammans. Vilka var de andra? Och vad skulle vi få göra?
Följ med på färden från Stockholm till Molkom, och senare på kvällen ut på grillutflykt i de värmländska skogarna.


Menyfunderingar på Molkoms pizzeria. Sofie och Helena var sist ut.


Att skriva gemensam dikt är inte det lättaste. Bodil och Gustaf i bryderier.


Jan, Sofie och Jenny inventerar bokhyllan.

  Det är i syrenblomningstid vi ger oss av, även om arbetsdagarnas rutinmässighet har förhindrat mig från att tänka på att det faktiskt är sommar. Jag inser det i närheten av Västerås, där landskapet öppnar sig som en blomma och bjuder på gröna ängar, lummiga skogsdungar och solsken.
  Vinden leker i håret där jag sitter i Bodils cab. Vi har åkt med taket nedfällt hela vägen från Stockholm. Bodil, som jag inte har träffat tidigare men som verkar trevlig och lättsam, kör med ett leende på läpparna. Det märks att hon trivs i sin bil.
  Sommarens ljud överröstas av motorn och musiken i bilen, men jag känner mig ändå närmare naturen så här än jag skulle göra i en ”vanlig” bil. Färgerna är så klara och påtagliga.

Efter en kort fikapaus ger vi oss av igen, och Molkom rycker allt närmare. Molkom där Sofie finns, och förhoppningsvis minst tre andra förväntansfulla Skrivare. Sofie har ordnat med det mesta för lägret – satt ihop skrivövningar, bokat inkvartering på folkhögskolan och handlat frukost.
  När vi kommer fram är vi en halvtimme sena. Trafiken har flutit på långsammare än vi hade räknat med, och de andra har varit på plats i nästan en timme. Ändå ler de glatt och vinkar när vi glider in till Molkoms folkhögskola. Någon vinkar med en stråhatt – det måste vara Gustaf.
  Ansikten paras ihop med namn. Några stämmer väl överens med den bild jag gjort mig av dem i mitt inre, andra blir en överraskning och jag får ställa om mig och försöka acceptera den nya bilden. Jo, Sofie är faktiskt mörkhårig. Vem hade kunnat ana det?

Efter att ha slängt ifrån oss bagaget på våra rum promenerar vi ner till pizzerian genom att ta Karlfeldtstigen – det var här Erik Axel förförde rektorns hustru – och korsa en grusplan.
  Förvirringen på pizzerian är total, men det är lite charmigt och får oss på gott humör nu när vi ska bekanta oss med varandra. Det är jag, Bodil, Sofie, Gustaf och så två tjejer som heter Jenny och Helena.

Efter lunchen är det dags för de första skrivövningarna. Nu har även Jan anslutit till sällskapet, och vi samlas alla sju i kursgården och får det första uppdraget – att skriva något om resan hit. Det fick bli början på den här texten, för min del. Så läser vi upp resultatet för varandra.
  Ska man kommentera något nu? Alla sitter tysta och så läser nästa person sin text. Det går lite trevande i början.


Dödisgrop utan vatten.


Dödisgrop med vatten.


Helena blickar ut över den spegelblanka vattenytan.

  Efter ett par flödesövningar börjar det gå bättre och det känns mer avslappnat. Så kommer dagens svåraste övning: att gå ihop två och två och förvandla våra båda flödesövningar på temat luft till en gemensam dikt. Ja, gemensam. Att skriva tillsammans är inte det lättaste, särskilt inte när grundmaterialet är två väsensskilda texter. Efter mycket huvudbry blir det ändå något, om än lite krystat.

Vi ska grilla till middag. Korv och korvbröd handlar vi på närmsta mack, men Sofie vill ta det säkra före det osäkra så vi tar en sväng förbi hennes hus där hon hämtar grillkol och tändvätska. Det visar sig vara ett klokt beslut, för när vi väl är framme vid grillstället i Kittelfältets naturreservat är veden slut där.
  Kittelfältet blev naturreservat 1984 för att bevara den unika miljön. Det är verkligen vackert här omkring. Stigen slingrar sig fram mellan lingonrisets små gröna tuvor. Barren ligger tätt på marken mellan rötterna. Det är talltätt men ändå god sikt över de stora groparna som inlandsisen bildat en gång, därav namnet dödisgropar. Några av dem är vattenfyllda och ligger som spegelblanka vattenhål och förstärker känslan av stillhet. Någon enstaka fågel är, förutom myggen som anfaller i stora moln, det enda tecken på liv som finns. Ändå hörs ljuden från motorvägen i fjärran, svagt men tillräckligt för att utgöra en kontrast tillräcklig för att skingra tankarna på tidlöshet. De många skyltarna med avståndsangivelser som är utplacerade i skogen har samma effekt. De vittnar även om att detta är ett välbesökt område, frånvaron av andra människor till trots.


Gustaf tar en rökpaus, Jenny försöker få sin korv att bli varm och Jan hämtar vatten att hälla på glöden när vi ska gå därifrån.


Undertecknad, Bodil, Sofie och Helena.

Vi går en rundvandring bland dödisgroparna med Sofie i spetsen, och får reda på lite om trakten.

  Så slår vi oss ner för att grilla. Gustaf tar kommandot med tändvätskan, och efter en stund har vi tillräcklig glöd i kolen. Allehanda pinnar får agera grillspett, och fantasin är god även om det där med att tälja med hjälp av en slö kniv inte är det lättaste. Mat får vi i alla fall i oss på ett eller annat sätt, och innan vi återvänder till Molkom får vi ytterligare en skrivuppgift – att göra en miljöbeskrivning. Den ska vi arbeta vidare på i morgon, då vi även ska göra ett besök på Mårbacka.

lotta

Web veteran, journalist, blogger since 1998, loves creativity and originality, photography and her family. [More]

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published.