Brasiliansk filmfestival
Var på brasiliansk filmfestival på Zita igår. Det var rätt charmigt, rent organisatoriskt. Hade jag varit på ett annat humör hade jag kanske iofs mest blivit frustrerad, men men.. De visade uppenbart dvd:er och inte vanlig film.
Den första filmen, A pessoa é para o que nasce/Born to be blind (en kortfilm – filmerna var paketerade om en kort, en lång), drog igång som den skulle. Det var en dokumentär om tre blinda kvinnor som delade lägenhet och tiggde för att klara sig. Väldigt charmig och mänsklig.
Sen när de skulle dra igång huvudfilmen kom det först bara musik, sen blev det tyst. Ljusen tändes och vi fick ett “ursäkta, vi har problem med en kabel”. Efter ett bra tag fick de igång bilden, men inget ljud, och det vi fick se var uppenbart en bit in i filmen. Några minuter. Vi försökte låta bli att titta. Till slut gick ljudet igång, och filmen fortsatte där den var _med_ ljud i nån minut. SEN startade de den från början.
Filmen – Eu me lembro – handlade om en pojkes uppväxt i en helt vanlig galen brasiliansk familj. Mycket burlesk humor, härliga karaktärer och människor som var trasiga på olika sätt, men som stod för det på ett befriande sätt. Det är en film om sökande, att bli vuxen och att hitta sin väg. Men också en bit brasiliansk historia i bakgrunden.
Pausen som skulle ha varit 25 minuter och under vilken vi planerat att dra bort till 7-11 och ta nåt snabbt att äta blev bara ett par minuter pga förseningen. Det var hur varmt som helst i lokalen, och syrefattigt.
Vi hann nerför trappan för att ta några andetag av friskare luft som drog in från dörren innan det var dags att gå upp igen och återta platserna.
Kortfilmen de visade efter pausen fick vi först se nån minut mitt i ur, sen blev det mörkt, sen ytterligare några sekvenser mitt i innan de fick igång den från början. Här och var i den laggade det. Synd, för den var rätt intensiv och teknikstrulet sabbade det.
Filmen, som hette Bala perdida, kretsar runt en stöld och en skottlossning. En pojke rånar en kvinna i en bilkö, tvingar av henne plånbok och klocka och beger sig därifrån. Klockan är 12.18, och efter det får man i tur och ordning följa ett antal personer som påverkas av händelsen och den efterföljande polisjakten. Man hör i varje klipp att fyra skott avlossas, men det är inte förrän på slutet som vi får se vad eller vilka som träffas. Effektfullt.
Långfilmen i det andra passet hette Amarelo Manga, en shortcuts-aktig historia där flera separata trådar vävs samman. Även här människor som känns som människor på riktigt. Man kommer nära. Det är blod, sex, död och det känns äkta. Amarelo Manga var kvällens fullpoängare.
Även här blev det dock tekniskt strul, på sitt sätt. Eller, jag tror iaf inte att det var meningen att vi i publiken skulle se inledningen på dvd:n (med den vanliga informationen om att den inte får visas inför publik..!), de olika menyvalen etc. Filmen kändes dessutom som om den var ihoppressad, att det skulle vara mer widescreen än det var inställt på.
En något förvirrad filmkväll, med andra ord. Men man får kanske vara tacksam ändå att de anordnar den här festivalen. Totalt var det nio långfilmer och lika många kortfilmer som visades, och när annars får man chansen att se så mycket brasiliansk film i Sverige?
Förhoppningsvis kommer festivalen tillbaka nästa år, och förhoppningsvis har de fått in lite rutin då så vi slipper teknikstrulet.
Recent Comments